Havanna

En vecka i Havanna gav en god inblick i livet där. Staden är arkitektoniskt väldigt vacker men gammal och dåligt underhållen och renhållningen eftersatt. Trots detta finns det riktiga pärlor. Officiella byggnader och många av de restauranger och barer vi besökte var i absolut toppklass.

Turister tvingas köpa en speciell turistvaluta, pesos convertibles, som värderas lika högt som en US-dollar. Detta gör att priserna för turister är tämligen höga. Dock billigare än i hemma. Speciellt romen.

Många kubaner lever under knappa förhållanden och arbetar hårt för sin dagliga tillvaro. De knappa ekonomiska resurserna kan tvinga kvinnor att prostituera sig trots att prostitution officiellt är förbjuden. Tiggeri förekommer överallt. Kärror med olika dragdjur kan ses i stan.

Trots sin svåra situation är kubanerna glada, hjälpsamma och vänliga. Jag önskar dessa vänliga människor ett betydligt bättre liv än det de för närvarande har.

Långt innan jag besökte Kuba undrade jag hur svenskar kan försvara den politik som förs av den kubanska regimen. Än mindre förstår jag detta efter mitt besök. Hur kan man som ledare vara stolt då man ser hur folket lever? De som i Sverige påstår att det råder demokrati och att kubanerna har det bra undrar jag vilket Kuba de sett? Hemma har jag ofta hört från vänsterhåll att Kuba har fri sjukvård och fria skolor. Ja det har de men det har de betalt med ofrihet och en standard långt under den vi i väst kallar får låg.

Läs gärna den kortfattade historiken nedan. Den är kopierad från en webbsida och korrigerad språkligt.

Följ denna länk för att se på ett bildspel med ett stort antal bilder från Havanna. Bildspelet är självgående men kan stoppas och köras manuellt. Om det kommer upp en liten skylt nedan med texten "Tillåt innehåll som har blockerats" så gör det! Börja med att klicka på bilden längst upp till vänster.

 

Kubas historia i korthet från början av 1900-talet

Kubas första turistboom inföll 1919 när USA:s spritförbud trädde i kraft. De första turisterna var nordamerikaner som kom till Havanna för att leva ut sina syndfulla lustar utan att få problem med rättvisan. För första gången blev det möjligt för en stor del av den amerikanska allmänheten att resa på semester till Kuba. Landet hade bra klimat och var billigt. Nya hotell sköt i höjden och i Varadero anlades badhotell bara någon timmes båtfärd från Miami. När spritförbudet upphävdes 1933 var redan maffian etablerad i Havanna och satsade då i stället på hasardspel och prostitution. Den ökade turismen och de enorma vinsterna från smuggelspriten ledde då snabbt till att Havanna förvandlades till Karibiens Monte Carlo.

Politisk var 1930-talet en orolig tid med diktatoriska presidenter som avlöste varandra. Allt kulminerade 1933 då en militär vid namn Fulgencio Batista genomförde en kupp och bytte ut presidenten. Batista skulle sedan kontrol- lera allt som hände i Kuba fram till 1959 då hans störtades av Fidel Castro. Genom sitt inflytande kunde Batista tillsätta och avsätta presidenter allteftersom det passade. Den 10 oktober 1952 tog han dock steget fullt ut och utropade sig själv till landets president. Washington erkände genast den nye presidenten. Fulgencio Batista var en hänsynslös diktator. Hans hemliga polis mördade alla politiska motståndare. Samtidigt lät han maffian operera fritt i Havanna bara de delade med sig av sina vinster.

Sitt första försök att starta ett uppror mot Batista gjorde Fidel Castro den 26 juli 1953. Han var då en ung advokat som tillsammans med en grupp medsvurna försökte storma och inta militärförläggningen Moncada i Santiago för att komma över vapen. Operationen misslyckades. Fidel Castro togs till fånga och dömdes till 15 års fängelse. Efter två år beviljades han dock amnesti och gick då i frivillig landsflykt till Mexiko. Den 2 december 1956 åter- vände Fidel Castro från sin exil i Mexiko tillsammans med en grupp motståndsmän. Han lyckades ta sig till Sierra Maestra där han byggde upp en gerillarörelse. Fidel Castro vann sedan allt fler anhängare och gerillakriget utvecklades till ett inbördeskrig. Nyårsnatten 1958-59 insåg Batista att striden var förlorad och flydde. Fidel Castro och hans gerilla tog över kontrollen av landet. Till en början var USA avvaktande, men när Fidel Castro exproprierade nordamerikansk egendom slog stämningarna om och USA utsatte Kuba för ekonomisk bojkott. Fidel Castro vände sig då till Sovjetunionen som lovade att köpa allt kubanskt socker, på vilket hela den kubanska ekonomin vilade.

Konflikten mellan USA och Kuba skärptes ytterligare då president Eisenhower gav sitt medgivande till CIA att bygga upp en invasionsstyrka med exilkubaner som flytt till Florida. Invasionsplanerna ärvdes av den nytillträdde presidenten John F Kennedy och landstigningen genomfördes i april 1961 i Grisbukten. Invasionsförsöket blev ett stort misslyckades som stärkte Fidel Castros ställning ytterligare. Efter Grisbukten förklarade Fidel Castro att revolutionen var kommunistiskt. Alla jordbruk som var större än 67 hektar förstatligades och planhushållning av sovjetisk modell infördes. Småbönder fick dock fortsätta att äga sin jord och gör det än i dag. Under kalla kriget var förhållandet mellan Kuba och USA mycket kyligt. Oktober 1962 placerade Sovjet kärnvapen i Kuba vilket var nära att leda till ett nytt världskrig.

Tack vare frikostigt ekonomiskt stöd från Sovjetunionen och Östeuropa kunde Kuba bygga upp ett välfärds- samhälle som innefattade fri sjukvård och utbildning till alla. Sovjet köpte socker till ett högt pris och Kuba fick köpa subventionerad olja och tekniska produkter samt vapen. Trots att de ekonomiska framgångarna till stor del var en frukt av Sovjets hjälp uppfattades Kuba som ett idealsamhälle av många radikala i väst. Att Castroregimen höll den politiska oppositionen effektivt i schack med hjälp av medborgarorganisationer och en hemlig polis blundade man för. Liksom att det fanns hundratals politiska fångar.

Sovjetunionens sammanbrott innebar en katastrofal omställning för Kuba. När ryssarna plötsligt krävde betalt i hårdvaluta för att leverera skördemaskiner, konstgödsel och foder föll de statliga jordbruken samman. Transportväsendet kollapsade när bensinen sinade och de ungerska bussarna och sovjetiska lastbilarna slutade gå utan reservdelar. Kuba kastades ner i en djup ekonomisk kris som Fidel Castro kallade för ”den speciella perioden” och som fortfarande råder. Plötsligt stod det klart att Kuba aldrig lyckats befria sig från sitt koloniala beroende till en enda exportvara, sockret. Förlusten av Sovjet som allierad innebar också att USA:s långvariga handelsbojkott för första gången blev riktigt kännbar. Sommaren 1994 var läget så allvarligt att kravaller bröt ut i Havanna. Upploppen var inga politiska manifestationer, den politiska oppositionen hade lämnat landet, satt fängslad eller hölls i stenhård schack av säkerhetspolisen, utan orsakades av desperat hunger. Tiotusentals kubaner lämnade landet på flottar för att ta sig till USA. Kravallerna och massflykten fick regimen att inse att något måste göras om inte inbördeskrig skulle bryta ut. Dollarn släpptes fri som valuta och det blev tillåtet för kubaner att ta emot pengar från släktingar utomlands.  De stora statliga jordbruken organiserades om för att bli kooperativ för att få in mat.

Samtidigt öppnades landet för massturism. Fidel Castro gick ut och deklarerade att Kuba lämnade den marxist-leninistiska planekonomin för en socialistisk marknadsekonomi. Turistnäringen utsågs till framtidens stora inkomstkälla. Det blev tillåtet med privat verksamhet i mindre skala. Turismen utvecklades och handeln med framför allt Venezuela växte. Men under Fidel Castros sista år vid makten bromsades reformerna regelbundet för att inte leda till ökade klassklyftor. Turismen drabbades också av en allvarlig nedgång efter 11 september 2001. Men det som framför allt skapade stora problem för landet var att jordbruket aldrig kom igång. Reformerna bromsades upp på lägre nivå. Upp mot 80 procent av landets livsmedel måste importeras, främst från USA som undantagit livsmedel och mediciner från den ekonomiska blockade.

När världen drabbades av en ny lågkonjunktur 2007 med sjunkande råvarupriser och nedgång på turismen samtidigt som Venezuela drabbades av ekonomiska problem på grund av fallande oljepriser stagnerade ekonomin ytterligare. Kuba hamnade åter i en djup ekonomisk kris. När Fidel Castro blev akut sjuk 2006 innebar det att Raúl Castro tog över ansvaret för landets styre. Först som sjukvikarie men sedan 2008 som landets president och 2011 även som kommunistpartiets ledare. Raúl Castro hade ända sedan revolutionens inledning funnits i bakgrunden där han varit den som hållit i det praktiska. Som militär var han skolad i effektiv befäls- föring. Han var en lika övertygad revolutionär som Fidel, men mer pragmatisk. Som landets högste befäl- havare insåg han att om han skulle lyckas rädda fosterlandet genom den akuta ekonomiska krisen var han tvungen att genomföra omfattande reformer.

Att Kuba och USA normaliserat sina diplomatiska förbindelser och kunde öppna ambassader i varandras länder sommaren 2015 har inte inneburit att konflikten försvunnit. Barack Obama har gått så långt han kunnat när det gäller normalisering av förhållandet, men Guantanamobasen finns kvar trots Kubas protester. USA:s ekonomiska sanktioner, eller blockaden som kubanerna kallar den, är inte heller upphävd. Det är visserligen inte längre straffbart för USA-medborgare att besöka Kuba men stora delar av sanktionerna styrs av lagar som det bara är kongressen i Washington som kan lyfta, och där har republikanerna majoritet. De senaste åren har flera förändringar genomförts som öppnat för privat företagsamhet i mindre skala inom service, turism och restaurangrörelsen. Hotellen har öppnats för kubaner. Det har blivit möjligt att sälja sin bostad, resa utomlands, skaffa mobiltelefon, surfa på nätet och så vidare. För den som har råd.

Kuba har också släppt alla samvetsfångar som fanns på Amnestys lista. Politiskt har dock inga förändringar skett. Kontrollen av oppositionen finns kvar. Det finns bara ett tillåtet politiskt parti, ingen pressfrihet, demonstrations- frihet eller mötesfrihet. Men samtidigt som de mänskliga rättigheterna är hårt beskurna är de sociala rättig- heterna onekligen större i Kuba än i många demokratier. Det finns till exempel inga gatubarn, ingen som behöver svälta då ett ransoneringssystem garanterar grundförsörjningen. Alla barn går i skolan. Sjukvården är fri och omfattar alla. Solidariteten och kulturen genomsyrar samhället, men...