”Jag hade tur som var ung”

Text: Sydsvenskan
Publicerad 31 juli 2011

I bokhyllan står ett fotografi på hennes familj i Budapest. Bilden är tagen runt 1930. ”Jag tror att jag kan ha varit nio år. Mor hade sytt min kjol. Hon sydde alla våra kläder”, säger Ilona. I slutet av andra världskriget deporterades hon till koncentrationslägret Ravensbrück. Sedan 1945 bor hon i Malmö.
Först Ravensbrück och sedan Bergen-Belsen. Mer än så behöver man inte veta för att förstå att Ilona varit med om outhärdliga fasor.
– Jag hade tur som var ung och kunde uthärda så mycket. Jag kunde inte föreställa mig vilka hemskheter jag skulle få gå igenom, säger hon sedan vi tittat på familjefotografierna.

På onsdag den 3 augusti fyller hon 90 år och i mer än 60 år har hon varit Malmöbo.
Från början hette hon Retkes i efternamn och bodde på Budasidan i Ungerns huvudstad Budapest. På det förstorade fotografiet på hennes första familj syns mor, far och systern Margit. Fadern Janos Retkes, som var soldat under första världskriget, blev i slutskedet av andra världskriget inkallad till fronten i Ryssland. Han kom inte tillbaka.
– Det där är min son Laszlo han var bara två år när jag deporterades. Han var med min mamma då, som tur var. Annars hade varken han eller jag varit i livet i dag, säger Ilona Dagsberg och pekar på ett svartvitt foto på en ung man.

Ilona Dagsberg är katolik liksom sonen Laszlo. Laszlos far fördes bort i ett tidigare skede. Vart han tog vägen fick de anhöriga aldrig veta.
I Malmö fick Ilona ett nytt liv och en ny familj när hon gifte sig med Ivar och började jobba som textilarbetare och åka på campingsemestrar.
I flera år har hon bott ensam sedan maken avled i lungcancer. För tio år sedan föll hon och skadade sig under en promenad. Sedan dess kämpar hon med svår värk och dålig nattsömn. Hon handlar och städar själv och så gott som varje dag går hon sin ”hälsorunda”.
Men Ilona är arg för att det inte finns någon porttelefon i huset. Hon bor högst upp, på sjunde våningen, och den som vill hälsa på måste först ringa på telefonen så att hon kan åka ned för att öppna porten.

Vi tittar i fotoalbum och Ilona tar fram dagboken som Ivar köpte till henne. Boken har gröna sammetspärmar och i den har hon, främst på ungerska, i efterhand skrivit ned det hon varit med om.
– Här står precis vad de gjorde med oss, säger hon och bläddrar i dagboken.
Hon minns ryssarnas bombanfall under deportationen och morgonappellen i Ravensbrück då fångarna fick stå i timmar i snö och kyla och bara vänta. Den som ramlade ihop blev piskad. Hon pratar om när engelsmännen kom till Bergen-Belsen och hon äntligen kunde tvätta av sig och hon kommer ihåg de första veckorna i Malmö då hon och de andra flyktingarna bodde på Mellersta Förstadsskolan på Föreningsgatan.
– De hade satt upp ett extra staket för att vi inte skulle komma för nära andra människor. Vi var mycket sjuka, de flesta hade tyfus. Jag minns att folk kastade in frukt och kakor till oss. De trodde väl att vi var hungriga och det var vi.

Det var i december 1944 som Ilona Retkes råkade ut för en razzia och hon fördes till ett uppsamlingsläger och sedan vidare till Ravensbrück i östra Tyskland.
– Vad jag tänkte? Jag tänkte bara att jag måste rädda mitt liv och göra som de säger.
När ryssarna närmade sig beordrades fångarna att lämna lägret och hon förflyttades till koncentrationslägret Bergen-Belsen.
– Jag minns när engelsmännen kom dit. Jag var så svag men jag hade en stark vilja och den hjälpte mig. Jag tänkte att här kan jag inte ligga, då blir jag kvar.
– Min ungdom räddade mig. Hon hämtade sig snabbt och sa ja till möjligheten att komma med ett tåg till Sverige och Malmö. Efter några veckor i karantän kunde hon lämna Mellersta Förstadsskolan och på sin första promenad i Malmö hamnade hon i Folketspark.

Vid radiobilarna träffade hon en man som pratade lite tyska. Det var Ivar, som var byggnadssnickare. Kort därefter gifte de sig i Västra Skrävlinge kyrka.

Ilona skrev brev till sina släktingar i Ungern och sedan hjälpte Ivar henne att ordna så att sonen Laszlo och hennes mor Maria Retkes också kunde komma till Malmö.
Några gånger har hon rest tillbaka till Ungern och letat upp platser där hon lekte som barn och bott på fina Hotell Gellert.
Ilona har också besökt Ravensbrück och Bergen-Belsen.
– Det var något jag ville göra, fast jag ville vara ensam just då. Jag tittade efter den barack jag varit i, fast den var inte kvar, men där fanns ett minnesmärke.

 

Dagboken